It's Joey. ✫

En del av mig vill nu hoppa över den sista tiden här i USA. Kan jag bara få komma hem igen? Kan jag bara få packa upp alla mina saker på andra sidan jordklotet, stå med fötterna på svensk mark och krama om mina nära och kära? Men samtidigt, kan den sista tiden här vara för alltid? Kan jag slippa packa ner mitt liv? Kan jag få slippa säga hej då till allting här? Det är som att USA står och dra mig i ena armen och Sverige i den andra armen. Tiden har sin stilla gång det vet jag. Men allt dragandes fram och tillbaka får mig att vilja sätta mig i mitten och inte göra någonting. Typ mitt ute i Atlanten. Vara neutral. In the middle. I mitten helt enkelt. Jag önskar jag kunnat vara lika stark som Pippi långstrump och dragit tillbaka från båda håll och på så vis skapat mig en egen ö. Precis mitt imellan. 

Men mitt uppe i all denna förvirringen loggar jag in på facebook och blir nästan helt tårögd. Vissa av mina vänner hemma i Sverige har bytt ut sin profilbild till en bild där jag står brevid dom. Dom börjar allt mer tycka det är dax för mig att komma hem. Men egentligen är det inte profilbilden i sej som gör mig rörd. Det handlar om alla sms, mejl, samtal, vykort, brev, paket och genom allt det STÖD som dom gett mig under min tid här borta. Dom har låtit mig göra min grej. Jag kan inte tacka dom nog för allt. Och det är just det som gör allting lite lättare. Visst jag kommer lämna ett underbart liv här, men jag har folk som väntar på mig. Det är dax att krama om dom. Visa hur mycket jag älskar dom. ♥

♦ Joey