Nobody said it was easy, nobody said it would be this hard.
Idag när jag kom hem från skolan med ungarna hade min värdpappa bett mig ringa upp honom så att ungarna kunde få prata lite med den eventuella nya Au Pairen. Jag trodde dom skulle tycka detta var roligt. Men istället fick jag till svar att dom inte alls ville prata med henne. Det behövde dom inte för dom inte ville jag skulle åka hem.. Fick till sist tvillingflickan att prata med henne. Men tvillingpojken var lite svårare.. Han tittade på mig med hans stora ögon helt tårfyllda och sa att han inte ville jag skulle åka hem till Sverige. Det var något hjärteskärande i hans röst som gjorde att jag själv verkligen fick samla mig själv för att inte själv bryta ihop. Vilket fall som helst så verkade dom tycka tjejen är snäll. Och det underlättar ju verkligen!
Inte nog med att det redan är svårt att behöva säga hej då till människor i sitt liv, eller vi ses kanske är mer passande, men detta är barn. Små barn som inte riktigt förstår vad allt detta innebär. Jag måste låta så positiv som möjligt, samtidigt som jag inombords inte alls tycker detta är okej. Värst är tvillingarna faktiskt, för dom är så pass gamla att dom förstår att jag ska åka hem. Men dom har 1000 frågor. Lillen förstår inte riktigt, iallafall inte än. Efter dom pratat med Au Pairen skulle jag lägga lillen för lite vila. Vanligtvis brukar jag inte alls stanna i hennes rum. Men idag kunde jag inte gå ut direkt. Jag behövde samla mig. Så där satt jag på knä framför lillens säng men huvudet på hennes mage. Och tyckte allt var väldigt jobbigt just då. Hur ska jag kunna lämna dom?
Som ni förstår så har känslorna inom mig idag varit upp och ner. Hela eftermiddagen har varit messed up. Efter samtalet med Au Pairer bara fortsatte allting. Men jag kan väl tycka att det är lite bra att jag och barnen får vänja oss vid tanken att jag ska lämna. Jag vill inte att dom skulle stå där och se förvånad över att jag åker hem. På detta sättet kan vi ta itu med det som det kommer.
Så nu har jag skrivit av mig lite så jag kan börja muntra upp mig själv:P Snart börjar nya avsnitt av Three and a half men. Kan ju bli roligt:P
♦ Joey
Inte nog med att det redan är svårt att behöva säga hej då till människor i sitt liv, eller vi ses kanske är mer passande, men detta är barn. Små barn som inte riktigt förstår vad allt detta innebär. Jag måste låta så positiv som möjligt, samtidigt som jag inombords inte alls tycker detta är okej. Värst är tvillingarna faktiskt, för dom är så pass gamla att dom förstår att jag ska åka hem. Men dom har 1000 frågor. Lillen förstår inte riktigt, iallafall inte än. Efter dom pratat med Au Pairen skulle jag lägga lillen för lite vila. Vanligtvis brukar jag inte alls stanna i hennes rum. Men idag kunde jag inte gå ut direkt. Jag behövde samla mig. Så där satt jag på knä framför lillens säng men huvudet på hennes mage. Och tyckte allt var väldigt jobbigt just då. Hur ska jag kunna lämna dom?
Som ni förstår så har känslorna inom mig idag varit upp och ner. Hela eftermiddagen har varit messed up. Efter samtalet med Au Pairer bara fortsatte allting. Men jag kan väl tycka att det är lite bra att jag och barnen får vänja oss vid tanken att jag ska lämna. Jag vill inte att dom skulle stå där och se förvånad över att jag åker hem. På detta sättet kan vi ta itu med det som det kommer.
Så nu har jag skrivit av mig lite så jag kan börja muntra upp mig själv:P Snart börjar nya avsnitt av Three and a half men. Kan ju bli roligt:P
♦ Joey
Kommentarer
Trackback
