Memories Remain.
För 6 år sedan undrade jag verkligen hur jag skulle må idag. För just då kändes allting väldigt hopplöst, orättvist och fördjävligt. Dom säger att tiden läker alla sår, men jag tycker egentligen det är helt fel sagt. Tiden hjälper en att leva med sitt bagage men vi kommer alltid ha ett ärr som gör oss påminda om vårat förflutna. Att acceptera hur livet fungerar är svårt. Men jag har gjort det. Det är något jag bara varit tvungen att göra. För att svara mig själv på min fråga över hur jag mår idag, så är det tvärtemot vad jag trott. Jag tycker livet är jävligt bra. Jag är glad att jag lever. Jag är fruktansvärt förväntansfull över vad framtiden har att erbjuda mig. Det finns så mycket att se och så mycket att uppleva!
Det känns fortfarande som om det var igår då Elle försvann från denna värld och in till en annan. Jag kanske börjar känna mig vuxen, men en del av mig vill inte släppa taget om den 16 åriga Josefin som precis börjat gymnasiet och träffat nya kompisar, den 16 åringen som sprang hem till sin bästa kompis varje fredagkväll för att utbyta allting som hänt under veckan. Och kanske kommer den delen alltid finnas inom mig för att kunna minnas. Jag ser ingen anledning att radera den biten av mig själv.
Jag har accepterat läget. Men efter 6 år har jag fortfarande saker jag måste bearbeta när det kommer till Elle. Det tar aldrig slut. Ju äldre jag blir desto bittrare blir jag också över hur mycket hon missar. Men jag gav ett löfte till henne däruppe i himlen för 6 år sedan. Jag ska leva livet som hon skulle ha gjort. Förverkliga mina drömmar och göra det bästa av min tid här på jorden. Synd bara att tråkiga saker ibland måste hända för att man ska inse.
Jag älskar dig, i med och motvind. Men minnena finns kvar och dom kan ingen ta ifrån mig.
Some people come into our lives and quickly go. Some people move our souls to dance. They awaken us to new understandings with the passing whisper of their wisdom. Some people make the sky more beautiful to gaze upon. They stay in our lives for awhile, leave footprints in our heart, and we are never ever the same.
♦ Joey
Det känns fortfarande som om det var igår då Elle försvann från denna värld och in till en annan. Jag kanske börjar känna mig vuxen, men en del av mig vill inte släppa taget om den 16 åriga Josefin som precis börjat gymnasiet och träffat nya kompisar, den 16 åringen som sprang hem till sin bästa kompis varje fredagkväll för att utbyta allting som hänt under veckan. Och kanske kommer den delen alltid finnas inom mig för att kunna minnas. Jag ser ingen anledning att radera den biten av mig själv.
Jag har accepterat läget. Men efter 6 år har jag fortfarande saker jag måste bearbeta när det kommer till Elle. Det tar aldrig slut. Ju äldre jag blir desto bittrare blir jag också över hur mycket hon missar. Men jag gav ett löfte till henne däruppe i himlen för 6 år sedan. Jag ska leva livet som hon skulle ha gjort. Förverkliga mina drömmar och göra det bästa av min tid här på jorden. Synd bara att tråkiga saker ibland måste hända för att man ska inse.
Jag älskar dig, i med och motvind. Men minnena finns kvar och dom kan ingen ta ifrån mig.
Some people come into our lives and quickly go. Some people move our souls to dance. They awaken us to new understandings with the passing whisper of their wisdom. Some people make the sky more beautiful to gaze upon. They stay in our lives for awhile, leave footprints in our heart, and we are never ever the same.
♦ Joey
Kommentarer
Trackback
