Peace, love and understanding?
Jag var 11 år när två flygplan krashade in i Tvillingtornen mitt på Manhattan i NYC. Jag kommer ihåg dagen efter när min lärare stod framför klassen och grät för att hon själv kände människor som kunde ha dött i terroristattacken. Hela världen stannade upp. Precis alla som jag har pratat med om detta kommer ihåg exakt vad dom gjorde när dom först fick reda på vad som hade hänt. Trots min unga ålder kommer jag själv ihåg det! Men det är inte förrän jag själv stått brevid Ground Zero där tvillingtorna en gång stod. Och det är inte förrän jag sett hålet som uppstått efter dom två tornen när man tittar på New York Citys skyline, som jag förstått hur hemskt detta verkligen var.
Nu är Usama Bin Laden död. Jag vet inte hur nyheterna har gått hemma i Sverige, men här är det stort. Fruktansvärt stort. Folket jublar och nyheterna pratar om det non stop. Helt ärligt så förstår jag dom. I nästan 10 år har dom letat efter denna mannen som stod bakom det som hände 11 September 2001 och nu var tiden kommen. Så mycket som blev förstört och så många som dog och blev skadade. Men man kan se det i deras ögon. Visst, Bin Laden är död. Men han är ju knappast ensam. Finns nog en hel del som tyvärr vill fortsätta med allt det onda. Dom pratade med en äldre man på nyheterna innan som sa att Bin Laden bara är huvudet på skallerormen. Och bara för att man hugger av huvudet på ormen så betyder det inte att allt är över. Han har nog så rätt så i det.
Det diskuteras mycket nu. Och jag skulle egentligen kunnat skriva ett hur lång utläggning om detta som helst. Men samtidigt är jag knappast insatt i allt detta. Så det jag gör istället för att analysera allt för mycket är att hoppas. Have a little faith, you know. Jag hoppas att allt faktiskt tar slut nu. Fred på jorden och sånt. Hade inte det varit det bästa? :)
♦ Joey
