It's Joey. ✫

5 år. Jag kan fortfarande inte fatta det. Denna dagen har väl varit lika grå som vädret. Jag har känt mej sjukt tom i kroppen. Precis som att alla mina känslor bara försvunnit. Jag skulle kunna skriva ett superduper långt inlägg om hur jag känner mej, har kännt mej och antaglien alltid kommer känna mej. Hur jag förändrats och allting annat. Men det gör egentligen ingen nytta. Varken för mina älskade läsare eller mej själv.  

En underbar vän ställde en fråga till mej förra veckan som jag gått och tänkt på. Hur kommer man egentligen över en sånhär sak? Hur blickar man framåt och lägger det bakom sej? Och om jag ska vara ärlig så vet jag inte. Jag vet inte hur 5 år har kunnat passerat. Jag kommer ihåg varje timme som om det var igår. Men jag antar att jag lärt mej att vända på allting. Jag har försökt lära mej av det jag gått igenom. Jag tar ingen för givet längre. Jag hade hoppats att alla kunde tänka likadant. Livet är skrämmande. Äckligt skrämmande. Hur fort det kan ta slut.









Jag hoppas bara att jag kommer träffa denna underbaringen igen. Att hon en dag kommer springa mot mej skrikandes Joey, som hon en gång gjorde. Och tills vi ses igen så hoppas jag med hela mitt hjärta att hon har det bra. Vartän hon finns. <3

♦ Joey