Känslor.

Alla som bestämmer sig för att vilja bli en Au Pair, åka till ett främmande land och lämna allting hemma för ett år, har alla olika anledningar till varför. Men oavsett vilken anledning man än har så har alla samma mål. Att få ett underbart år!

Människor, folk är alla olika. Alla har vi ett förflutet, människor som betyder mer el mindre i livet och som har mer el mindre drivkraft för att få oss dit vi vill komma. Men jag måste ändå säga att alla som tar klivet och bestämmer sig för att åka, är modiga och starka. Även fast ni kanske tycker det är lite malligt att berömma sig själv;P

Jag har nog 1000 anledningar själv för att vilja åka. Nu är jag nära. Men att veta att man är nära något man länge velat göra, något som man själv tvingat sej att vågat göra, kan vara skrämmande. Och iallafall jag har haft mina tvivel. Många gånger. Trots dom tvivel jag har fått så har det ändå alltid kommit stunder då man helt enkelt blir säker! Jag tror att resan till usa är det bästa som kommer hända mej. Även hur det än kommer gå over there. Man kommer säkerligen växa som person oerhört mkt. Jag känner att jag beöhver hitta vem jag är, vad jag vill göra med mitt liv och utmana mig själv.

Att träffa nytt folk, vidga mina vyer och uppleva nya saker, helt enkelt få förnyelse i vardagen får mig att släppa mina tvivel om att stanna hemma. Men samtidigt är man bekväm. Sina rutiner hemma, alla människor runtomkring sej gör en trygg. Visst kommer man i obalans ibland. Men oftast har man alltid någon runt sej som finns där för en. När man åker till andra sidan jordklotet är allting som varit tryggt inte längre nära. Du är on your own. Men samtidigt så är det det som också får mig att få ett jävla sug på att göra allt det här! :P

Jag tar risken om att bli för "djup" i detta inlägget. Jag inbillar mig att det finns blivande Au Pairer men även dom som redan är Au Pairer som känner igen sej. Kanske finns det någon som känner igen sig där ute och kanske behöver höra allting. Eller så är det så kasst att jag själv ara behövde skriva ner allting för min egen skull:P

Vilket fall som helst så är vi modiga, vi kan åka och vi klarar av allt allihopa:) Ta risker, lev livet för de går inte i repris! :)

♦ Joey


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0