It's Joey. ✫

Min ansökan blev klar lite innan jul och det dröjde inte länge förrän jag fick min första match! Men just pga allt julstök så dröjde det innan jag lyckats prata med familjen. Och i början på januari sa vi ja till varandra :) Jag vet vad många av er tänker. Första matchen!? Javisst! Men jag hade måånga tvivel innan jag också sa ja ska ni veta. Alla snackar ju om den där magkänslan. Det är den absolut viktigaste! Och jag kände verkligen det med denna familjen! Men det är klart jag fortfarande går runt och undrar lite vad det skulle komma upp för familj sen, om jag nu sagt nej.

Jag hade egentligen två krav på min familj. Jag ville inte ha tvillingar! Och jag ville inte bo i Boston! Så när första familjen dök upp, som hade tvillingar och dessutom bodde i Boston, var jag mer än negativ!! Men jag tänkte jag skulle prata med dem i telefon, bara för att få lite träning inför nästa "riktiga" familj. Men när jag väl hade mamman och pappan där på andra sidan linjen så bara kändes det så rätt. Att det inte var alls vad jag hade tänkt mej spelade ingen roll. Jag skulle vara dum om jag hade tackat nej! Hur mkt bättre kunde de bli?

• Jag har tillgång till egen bil
• Kommer bo så jag har en egen lägenhet
•  Har bra arbetstider. Kommer bla vara ledig på helgerna.
• Boston verkar faktiskt vara otroligt fnt! Har egentligen bara hört possitiva saker om staden!
• Au Pairen som är där nu, har varit där i 2 år. Ett gott tecken tycker jag! Man kan ioförsej aldrig veta om personkemin kommer funka mellan just mej och familjen, men om den förra Au Pairen stannat så länge måste dom vara vettiga:)

Listan kan göras längre! Hittar egentligen inget fel på dom! :) Just nu ångrar jag absolut inte att jag sa ja till denna familjen :) Jag kan bara hålla tummarna för att det känns lika bra när jag väl träffar dom :)

♦ Joey